Ja, du läste rätt. Planeringen av bokens alla kapitel har nått sitt slut.
När klockan var 00:45 steg jag upp ur sängen. Kanske hade de tre kopparna av det äckliga mörkrostade kaffet börjat verka, och kanske var det därför jag inte kunde sova.
Ska jag inte sova, så ska jag vara uppe, tänkte jag. Och ska jag vara uppe, så ska jag vara pigg. Därefter följde en serie av positiva händelser.
Kastrullen stod på spisen och vattnet kokade. När jag någon minut senare smakade av mitt te och kände i hela kroppen hur gott det var, ja, då var jag bara tvungen att arbeta med deckaren.
Jag hade kommit fram till kapitel tio, kapitlet som skulle ge en förklaring till misstagen som begåtts av en av karaktärerna i tidigare kapitel. Jag sipprade i mig mitt te, lät hjärncellerna arbeta på högvarv, och kladdade ner det ena ordet efter det andra.
Den här förklaringen kommer läsaren att köpa, tänkte jag.
Men fler karaktärer behövde begå misstag i kapitel tio, och efter att de blå frukterna i te-form gett liv åt hela min kropp, så tänkte jag ut ett enastående misstag.
Rättegången i kapitel elva väntade på att planeras. Självklart tog jag mig an uppdraget. Att gå tillbaka till sängen nu var otänkbart. Dessutom hade jag mycket te kvar att dricka.
Att redogöra för alla förhör skulle göra kapitlet olidligt tråkigt, och väldigt långt. Därför delade jag in förhören i ett "beskriv bara ytligt"-fack och ett "låt karaktären svara på frågor"-fack.
Nya detaljer kring brottet skulle krypa fram här. Och visst! Återigen kunde jag tacka mitt te för all hjälp.
Klockan tickade på och natten närmade sig sin mörkaste tid. Kapitel tolv knackade på dörren. Jag öppnade.
Nu skulle brottslingen avslöjas. Nu skulle de oskyldiga frias och den skyldiga skämmas. Och min ringa kännedom om deckare i allmänhet till trots, och min obefintliga erfarenhet av att faktiskt arbeta fram en deckarhistoria i åtanke, så kändes resultatet av kapitel tolv som oförskämt fantastiskt. Hur gick det här till? Hur i hela fridens namn kunde jag - lilla, lilla jag - komma på ett sådant egendomligt klurigt sätt att tala om vem som begick brottet?
Det måste ha varit de blå frukterna som gjorde susen.
Med ett ynka kapitel kvar på planeringslistan, så kunde jag knappast motstå frestelsen att löpa linan ut. Tekoppen var tom, natten långt gången och segern uttagen i förväg.
Kapitel tretton kanske inte gick till historieboken som det mest välplanerade kapitlet, men planerat blev det.
Jag ställde tekoppen på diskbänken, återgick till sängen och somnade omedelbart.
måndag 19 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Strålande! Gratulerar till väl genomförd planering.
Du skriver mycket underhållande. Önskar dig spudlande inspiration och arbetslust när du nu ska börja skriva ned den faktiska deckaren. Hoppas att du inte tycker att det är störande, påfluget eller (!) förmätet - men bara en liten kommentar: Jag gillar inte när det under rättegången i kap 11 ska avslöjas detaljer som är helt nya för läsaren. Känns litet fuskigt. Man borde åtminstone ha kunnat anat (om man hade tänkt på det) att "här är en hund begravd". Typ.
Det blir en bra deckare!
Tackar så hjärtligt för dina fina kommentarer och dina lyckönkningar. Jag hoppas också att boken blir bra!
Jag känner mig lika skeptisk som du till införandet av nya detaljer så sent som i kapitel 11. Dock måste vi nog medge att realismen inte är problemet, för jag tror nog att brott ganska ofta klaras upp med just nya detaljer som framkommer sent in i utredningar. Men i den fiktiva världen av pusseldeckare känns detta fuskigt, precis som du säger.
Jag ska göra mitt bästa för att så ett frö någonstans, längst ner i hörnet på någon blek sida i början av berättelsen. Tack för påpekandet och fortsätt gärna så - alla förslag välkomnas.
Just nu är jag inne i en period då det inte finns mycket utrymme att arbeta med deckaren, därav min frånvaro från bloggen. Jag räknar med att vara tillbaka om ungefär en vecka. Och då ska jag äntligen sätta igång med författandet!
Skicka en kommentar